Att åldras tillsammans (skrivet 2006)

Häromdagen kom mitt medlemskort för 2007 från STF (Svenska Turistföreningen). Det känns alltid lika trevligt att få det ty det väcker så många härliga fjällminnen till livs och genast såg jag min kommande vintertur tillsammans med Skipbo framför mig samtidigt som jag något funderade över hur vi kommer att klara den. Vi i min familj var under många år trägna fjällfarare – på sommaren vandrade vi tillsammans och på vintern åkte jag och våra två barn långtur på skidor mellan STF:s stugor, vilka ligger på dagsturs avstånd från varandra. När barnen blev äldre och fick andraintressen blev det under flera år bara jag och min fru som vandrade. Vinterturerna fick jag då företa på egna ben. Under en tur för länge sedan från Abisko och neröver mötte jag en härlig vinterdag ett draghundsekipage som hade en god fart i förhållande till mig, som själv fick dra min pulka. Det skulle vara någonting att skaffa en hund, som följeslagare i fjällen, tänkte jag. Den gången blev det ingen hund. Jag förvärvsarbetade och trivdes ypperligt med mitt arbete och var en synnerligen aktiv långdistanslöpare med många mils träning i veckan och jag insåg lätt att det inte fanns plats för en hund.
Det var först i samband med att jag gick i pension och min son fixade så att jag fick en pensionerad polishund, Buster, som jag blev påmind om hundekipaget i Abisko. Buster fick genast hänga med på den sommarens fjällvandring men med hänsyn till hans ålder behövde han inte bära någon packning (varför det blev extra tungt för mig, som fick bära även hans mat). Dessvärre nödgades jag avliva honom efter ett par års samvaro på grund av att han drabbades av ett allvarligt hjärtfel som medförde att han inte kunde kasta vatten utan fick tömmas på sin urin – ett förhållande som inte kunde pågå längre än en vecka varefter veterinären sade stopp och belägg. Han blev sålunda aldrig min fjällkompis.
Senare samma år som Buster lämnat oss, 1996, kom Skipbo, Pilfalkens Jim, in vår tillvaro och vände upp och ner på alla mina rutiner och vanor. Det blev hund för hela slanten jag hade det mycket jobbigt med att få någon ordning på Skipbo. Han skulle göra allt som andra hundar gjorde och det samtidigt. Några ansåg det positivt och kallade det för att han hade ”motor” – jag hade varit glad om jag i så fall hade kunnat växla ner honom till en lägre växel – till krypfart.
Åldras med sin hund

Vi kämpade båda – jag för att hålla styr på Skipbo och försöka få honom att någorlunda respektera tävlingsbestämmelserna och han för att behålla sin frihet och göra det han ville och avstå från det han ogillade. Allt lugnade ner sig efter det att vi uppnått Högre klass i Spår och jag lovat honom att vi skulle sluta tävla. Han blev som en omvänd tass – lugn, otroligt lydig, pillemarisk och ja, en helt underbar hund.
Redan när han fyllt ett år fick han följa med på sin första sommarvandring. Han fick bära tom klövja, som fladdrade som vingar när han försökte hinna i kapp harar eller renar som kom i vår väg. Under vinterturen följande år fick han börja dra pulkan med i stort sett hela vår utrustning Jag skall inte påstå att han gillade det. Redan i första nerförsbacken från bilparkeringen vid Kläppen ovanför Ljungdalen satte han sig ner under det att jag med god fart åkte utför och hann långt ner på en sjö innan jag fick stanna och vända om för att hämta ner honom. Liknande händelser inträffade ofta under de första åren vid långa utförslöpor. Skipbo har aldrig tvekat när det gällt att visa att han är trött eller kanske rent av inte vill gå längre. Han lägger sig helt sonika ner och vilar en stund innan han på eget initiativ går vidare.
Vi har, skall jag ärligt uppge, haft våra trätor under turerna när jag tyckt att han tagit det alltför lugnt eller backat inför en jobbig passage – djupsnö eller på sommaren högt vattenstånd vid vadställe – men vi har rett ut det och kompromissat – det senare genom att jag till exempel har tagit hans packning. Senast i somras hände det vid foten av Helagsfjället. Vi hade vandrat i närmare åtta timmar och hade knappt en kilometer till en tänkt tältplats då han lade sig ner och vägrade att gå vidare. Jag valde då att gå ner till tältplatsen, lägga av min packning och gå tillbaka till honom och ta hans klövja. Lättad småsprang han ner till tältplatsen och så fort jag fått upp tältet gjorde han som han brukar göra, rusade in i det och lade sig längst in där han har sin plats.                                               

Det är i sådana här situationer jag funderar över hur länge till vi orkar med våra fjällturer. För egen del har jag tappat mycket ork. Från att för många år sedan ha kunnat bära en packning om mer än trettio kilo försöker jag nu få ner sommarvikten till knappt tjugo kilo för att vandringen skall bli uthärdlig. Jag har allvarligt övervägt att inte längre tälta utan göra som jag gör på vintern, logera i STF:s stationer och stugor. I dessa finns allt en vandrare behöver för övernattning förutom sovlakan eller sovsäck. Skipbo å sin sida har blivit märkbart mycket tröttare och långsammare i allt vad han gör förutom när han går spår och drar mig runt med måndagsgruppen. Vid dessa tillfällen är han på alerten – i spåret tar han sig fort fram i snårig skog utan att väja för några besvärliga passager och på måndagarna gör han allt för att ligga främst.
Nackdelen med stugvandring är uppenbar – den ger begränsad frihet och färre härliga naturupplevelser. Jag skulle sakna ljudet av porlande bäckar och vindens sus om jag ligger i stugorna – dessutom blir dagsetapperna beroende av avståndet mellan stugorna vilket de inte är idag då jag slår upp tältet där det passar mig. Inte minst skulle jag sakna doften av våt hund känslan av att ligga och knô med Skipbo i tältet.
Under fjällturen i mars i år (2006) upplevde jag att pulkan var tung och åbäkig. Jag köpte den i mitten av sextiotalet – en Segebadens träpulka avsedd för tre-fyra personers packning. Efter hemkomsten skänkte jag bort den i avsikt att till nästa tur hyra eller köpa en lättare pulka av glasfiber – allt för att underlätta för Skipbo. Jag bävar för den dagen då han vare sig orkar eller vill följa med på mina turer. Jag har alltid låtit Skipbo vara mycket aktiv med flera mils löpning i veckan, tre Spår i månaden och ett rapportmoment.(omkring 7 km) i veckan – dels för att jag själv gillar att vara igång och dels i förhoppning om att han skall hålla sig frisk längre än vad jag räknar med att han skulle ha gjort utan denna träning. Emellertid, vid den senaste och sannolikt den sista rapportövningen som inträffade i oktober i år ville han inte ge sig iväg på andra skicket från mig. Istället för att springa på Marsch, som han skall göra, vände han sig mot mig, sträckte upp en tass och vädjade att om få slippa. Och det fick han. Jag tog av honom tjänstetecknet och vi gick tillsammans ut till min hjälpförare (en äldre morbroder) som sa: ”Oj, kommer ni redan”. Det förhöll sig inte så att han inte visste att Skipbo börjat bli trött – han hade liksom jag märkt att Skipbo blivit allt mindre intresserad av att springa de olika sträckorna och vi har förstått av den tid han har behövt för att springa mellan oss att han har tagit det lugnt. Så istället för Rapport gör vi tre numer långa promenader i Delsjöskogen eller i Kikås eller i trakterna kring Härkeshult.
Skipbo visar även i andra avseenden att han blivit äldre och tröttare eller mindre benägen att röra sig. Våra rastturer tar allt längre tid, löpturerna på morgonen likaså och under den allra senaste månaden har han oftare stannat kvar i vårt entréplan istället för, som han alltid har gjort, följt med upp i övervåningen och lagt sig tillsammans med oss i sovrummet för att under natten flytta sig ett par gånger i huset. Jag tror inte att han lider av någon ohälsa. Han var hos veterinären senast i höstas för noskvalster och då genomgick han en mindre hälsoundersökning utan anmärkning. Skipbo har under många år i sitt beteende hemmavid mer påmint om Tjuren Ferdinand än om en schäfer. När han är hemma ligger han stor del av dagen under en, ja, just det, ek, och påverkas inte av någonting som rör sig på gatan. Renhållningsbilen kan backa alldeles intill hans bakdel utan att han gör annat än stilla vrider på huvudet. Främmande hundar kan springa fram och skalla utan att han ens lyfter på huvudet men, kommer grannen nära reser sig Skipbo ty då vankas en skinkbit.
Strax efter nyår skall jag börja med förberedelserna för nästa tur i mars och allra först måste jag få tag i en pulka och jag måste utgå ifrån att Skipbo, som då närmar sig elva år, fortfarande vill och orkar hänga med. Vi får se vid nerförslutet vid Kläppen – stannar han där och lyfter vädjande en tass eller följer han med?