Rädd för hundar – Twist kan hjälpa dig.

Det torde vara bekymmersamt för dem, som hyser rädsla
då de möter en hund eftersom det finns gott om hundar
och de kan uppträda var och när som helst. Det är,
gissar jag, främst hundar av de större hundraserna,
såsom schäfer, rottweiler, doberman, förutom kamp-
hundarna, som väcker den största rädslan.

Hundrädsla, eller hundfobi, går att bota. Det finns olika
metoder men alla torde ha det gemensamt att det gäller
för den, som är rädd, att våga beröra och vara tillsammans
med en hund och få erfarenhet av att ha makt över hunden,
det vill säga, att få den att rätta sig efter olika kommandon.

Twist, min tioåriga schäferhane, är som skapad för att
råda bot på hundfobi. Han är lugn, säker och stabil.
Han är van att umgås med människor såväl enskilt
som i stora folkmassor

Twist hjälper dig gärna på ideell basis om du vill
komma ifrån din rädsla för hundar. Han bor i Göteborg.
Klicka på honom så får du hans adress.

Terapihund

.Skipbo - en terapihund

Under några år har jag på min hemsida erbjudit personer med hundfobi att med hjälp av Skipbo försöka bli kvitt sin rädsla för hundar. Jag är lekman på området men har den idén om fobier att det gäller att träna på att närma sig det man är rädd för och intala sig själv att det inte är så farligt som man tror. Jag har en gång i tiden ogillat eller varit rädd för huggormar och stora spindlar men med insikt om att de inte är särskilt farliga så har jag kommit över den rädslan. Numer månar jag om våra stora hus. och korsspindlar, som besöker oss på höstarna.

Det är fyra – fem kvinnor som hört av sig och önskat hjälp antingen för sig själv eller för ett barn men då ingen av dem bodde i närheten av Göteborg förmedlade jag kontakter till brukshundklubben på deras hemorter. Skipbo har nu för första gången deltagit i en behandling av en person, kvinna 27 år, med hundfobi. Kvinnan blev som barn så skrämd av en hund att hon sedan dess alltid varit rädd för hundar och aldrig vågat närma sig någon hund. Hon har många gånger tänkt söka bot för rädslan men det var först i samband med en annons i GP med erbjudande om psykologbehandling av hundfobi som hon gjorde allvar av sina planer och började en behandling.

Behandlingen utförs av en psykolog, som arbetar med kognitiv beteendeterapi. Enligt Wikipedia (uppslagsbok på Internet) ”så menar man inom den kognitiva psykologin - till skillnad från psykodynamisk teoribildning - att fobier och annat som behandlas inte är symtom på andra, underliggande och för individen omedvetna problem”. Behandlingen omfattade 8-9 tillfällen av vilka jag och Skipbo deltog i de två näst sista tillfällena med en veckas mellanrum.

Det första tillfället genomfördes en tisdagskväll i Slottsskogen i Göteborg och gick till på ungefär följande sätt:

Vi, psykologen, patienten och jag hade stämt möte vid en kiosk. Jag hade kopplat Skipbo på en gräsmatta ett stycke bakom kiosken för att kunna möta patienten utan hund och komma överens med henne och psykologen om upplägget för kvällen. Avsikten var att patienten efterhand skulle kunna närma sig Skipbo och beröra honom utan att känna sig rädd. Vi började sålunda med att tillsammans promenera in i Slottsskogen. Jag med Skipbo i koppel och de två övriga vid min sida. Under promenaden berättade jag om hur jag förhåller mig till andras hundar och hur jag tycker att främmande, som vill hälsa på Skipbo, skall bete sig gentemot honom.

Vi stannade på en gräsmatta där patienten skulle hälsa på Skipbo och klappa honom.. Psykologen visade hur det skulle kunna gå till och patienten följde hennes exempel. Jag var noga med att framhålla hur viktigt det är när och om man skall hälsa på en hund att göra det genom att beröra hundens huvud underifrån eller från sidan så att hunden inte missförstår rörelsen och tror att det är lek på gång och att han hoppar upp på den som skall hälsa. När jag låter Skipbo hälsa på främmande personer gör han det först efter uppmaningen: ”Hälsa fint”. Patienten klarade utan synbara problem att hälsa på Skipbo, som ofta när han blir berörd av människor, lutar sig kraftigt mot dem så att en del nästan tappar balansen. Så inte denna gång. Efter ett par hälsningsceremonier erbjöd jag patienten att ta över kopplet och föra Skipbo vilket hon inte behövde övertalas till att göra. Vi fortsatte promenaden under det att Skipbo sniffade mycket intresserat i markerna. Han har inte tidigare varit just på den här platsen i Slottsskogen så han hade mycket att göra. Patienten hade inga svårigheter att få Skipbo att följa med när hon ville vidare, Något längre fram under promenaden utförde vi ett par gånger momenten Budföring och Inkallning för att få Skipbo att springa till patienten, som berättat att det är i en sådan situation där en hund springer mot henne som hon känner starkast rädsla och det oavsett om hunden har henne som mål eller enbart råkar springa i riktning mot henne.  Under den första övningen stod psykologen bredvid patienten vilket gjorde Skipbo konfunderad en kort stund då han inte var klar över intill vilken av de båda han skulle sätta sig. Han satte sig Fot invid patienten. Vid de övriga övningarna stod patienten ensam som mottagare och de utföll ganska bra men, trots att patienten inte kände något obehag av att vara nära Skipbo, leda honom i koppel eller klappa honom, så kände hon sig osäker när han sprang till henne och satte sig Fot bredvid. Hon kände sig även osäker när hon gav Skipbo godis och han slickande henne på handen. Inför ett möte med en annalkande hund frågar patienten hur hon skall bete sig. Jag svarar att hon skall gå vidare utan hänsyn till den främmande hunden och förutsätta att Skipbo inte heller bryr sig om denne, vilket han självklart inte gjorde. Vi avslutade sessionen med att psykologen och patienten tog fint farväl av Skipbo.andra behandlingstillfället blev i det närmaste en repetition av det tidigare men att vi successivt ökade avståndet mellan Skipbo och patienten då han skulle springa till henne under Inkallning/Budföring. Det var för att inte Skipbo skulle få upp farten som vi till en början begränsade avståndet mellan honom och patienten. Trots att Skipbo utförde de olika momenten i stort sett så som de skall utföras – det vill säga att han satte sig ”Fot” då han kom fram till patienten – så upplevde hon obehag när han kom fram emot henne. Jag hade dessutom gjort det felet att under de första övningarna låta patienten ge Skipbo godis och det var inte bra. Han förväntade sig därför godis varje gång han kom fram till henne och uppträdde då pockande gentemot patienten. Vi uteslöt därför godiset och när han insett det gick det övningen perfekt.

Det var lätt att för mig konstatera att patienten snabbt blev orädd för Skipbo och nästan kunde hantera honom likt vilken annan hundförare som helst med kommandon som Sitt, Ligg, Hit men frågan är hur patienten kan överföra sin orädsla inför Skipbo till andra hundar. Det beror ju på hur hon har kunnat tillgodogöra sig kunskaperna från samtalen med psykologen.

För min del har det varit intressant att få delta i en sådan här behandling och jag är övertygad om att patientens möte med Skipbo har varit till gagn för henne och minskat hennes rädsla för hundar och givit henne en insikt om att det finns få för människor farliga hundar.

Tillbaka